Tiden går långsamt och dagarna flyter ihop. Vi tittar på TV, den ena deckaren efter den andra. Monotonin bryts då och då av små skrämskott, en känslomässig berg- och dalbana. Något gör ont. Ett plötsligt illamående, tröttheten ligger som en filt över henne, när hon sover är andetagen så små att de knappt finns. Något gör ont igen så hon vaknar, dags för medicin Huxflux hit och Huxflux dit och ingenting gör någon skillnad.
"Hur lång tid har jag kvar" frågade mamma läkarna när hon skrevs ut för den här, och kanske sista, gången från sjukhuset.
"Ingen vet och vad jag än säger så blir det säkert fel", svarade doktor Anders. Som om hans förmåga att gissa rätt är viktigare än att ge ett vettigt svar.
"Jag hoppas det går fort", sa mamma och det hade doktor Anders lite svårt att hantera, stackarn.
Det hoppas jag med. När jag tittar på mamma där hon ligger i sin säng, i sitt nymålade sovrum, så fläckig av blåmärken att hon ser ut som en leopard snart, tunn och trött och med sorgsna ögon, kännande efter i varje sekund var det gör ont nu och oron som jagar genom kroppen, så hoppas jag också att det går fort.
Samtidigt är varje stund när hon inte har ont eller plågas av oron över vad som ska gå åt helvete näst på tur, en värdefull stund i nuet, då hon för några ögonblick är nästan sitt vanliga jag - förutom att hon ligger som en tunn trasa i sin säng, förstås.
Timmarna går. Alldeles för långsamt och alldeles för fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar